Är vi cyborger nu?

iPhonen - mitt externa minne.
Människa med teknisk protes = cyborg? 

"Om man tror att digital kompetens handlar om att använda datorn så missar man hela poängen." (Unga nätkulturer, sidan 54)

I tredje avsnittet i Unga nätkulturer menar forskaren Patrik Hernwall att digital kompetens kan ses i två nivåer: dels det tekniska handhavandet dels den sociala nivån. Jag håller med om att det tekniska är lätt avklarat medan den sociala nivån är den verkligt intressanta.

Med min 3G-uppkopplade iPhone kan jag inte bara ringa och sms:a. Jag kan mejla, chatta, ha ett videosamtal, skriva ett meddelande till min motspelare i en Wordfeud-match, twittra, blogga eller fejsbooka. Tanken svindlar när jag försöker föreställa mig den nya kommunikationen. Tanken svindlar också när jag tänker att detta förändrat min abstraktionsförmåga. Tanken svindlar när batteriet tagit slut.

Vad har hänt i ditt liv och din tankevärld sedan internet, mobiltelefonen och smarttelefonens intåg i din vardag? Vad kan vi lära oss?

Unga nätkulturer

I andra avsnittet av Unga nätkulturer fastnade jag för forskaren Elza Dunkels tankar om vad hon kallar färdighetskartläggning: "Någon sorts 'färdighetskartläggning' borde ingå i lärarprofessionen; kunskapen om hur man hittar vad eleverna kan och är intresserade av för att kunna jobba vidare utifrån det. I dag gör man ofta tvärtom, identifierar svagheter, sätter stämplar och ordinerar behandlingsmetoder" (citerat i Unga nätkulturer, s 32).

Det är ett förhållningssätt jag även ser i min lärarutbildning. Varför tas inte mina kursares kunskaper tillvara? När de blir uttråkade för att vi gör "för lätta" saker blir det bara tråkig stämning. Det blir omotiverade och de som inte kan blir mer stressade. Fördjupas inte lärandet när man lär andra? Är det inte ett ypperligt tillfälle att få öva på att lära en annan människa något?

Jag anser att Dunkels vision är mer salutogen. Jag vill hellre ha ett salutogent förhållningssätt till mina elever än ett patogent.

Hur gör ni som redan är verksamma lärare?


Hur skulle en färdighetskartläggning gå till rent praktiskt?

Retroaktiv framtid

Retroaktiv framtid det är namnet på utbildning. I grundskolan går unga människor och ska utbildas för framtiden, men deras utbildning är inte framtagen och planerad av framtiden, utan av dåtidens (de vuxnas) gissningar eller önskning ar om sin egen utbildning. Vad gör det för samhällsutvecklingen? Hur ska skolan se ut? Och vad ska läraren göra?

I första av snittet i Unga nätkulturer framförs tankar om att skolan måste förändras. Särskilt som Bo Dahlbom, professor vid IT-Universitetet i Göteborg och Scientific Direktor vid Interactive Institute uttrycker saken: "Skolan riskerar i nuläget, i stället för att skola för livet, att skola för skolan" och beskriver klassrummens bänkrader som "bilden av ett kontor från 1930-talet". När jag själv är ute på praktik funderar jag själv på varför det ser ut som det gör. En gång kände jag mig riktigt obekväm med möbleringen för att den stred mot min kunskapssyn.

Det beskrivs också att läraren ska ta en viss roll som coach, vägvisare eller källkritiker. Staffan Hansson menar: "Lärarens uppgift blir i stället att hjälpa eleven att hitta, granska och analysera kunskap och information." Hansson tycker inte läraren behöver ha teknikkunskaperna för de finns ju redan hos de flesta elever. Ett uttalande som strider mot skolministerns uttalande om att lärarna behöver fördjupade ämneskunskaper. Jag håller med Hansson. Jag som lärare ska bara vara orienterad inom det här området och det hjälper eleverna mig med sedan ska jag hjälpa eleverna att reflektera över sina nätaktiviteter.